Allt sedan Socialdemokraterna presenterade sitt samarbete med Vänsterpartiet och Miljöpartiet har frågor om gemensam politik undvikits. Vi har frågat hur kompromissen kring rättspolitiken skulle utformas – skulle t ex Vänsterpartiet få igenom sitt krav på halvtidsfrigivning av fängelsedömda? Svaren skulle komma i den gemensamma skuggbudgeten den 3 maj och vi har väntat tålmodigt. Men rättsväsendet nämns inte med ett enda ord i vänsterpartiernas gemensamma budgetförslag. Oppositionen har konsekvent undvikit att berätta hur man ser på kriminalpolitiken och på finansieringen av rättsväsendet.
Under mandatperioden har alliansregeringen ökat antalet poliser med drygt 2 800. Vi har gjort rekordstora anslagstillskott för att människor ska känna att rättsväsendets myndigheter finns tillgängliga. Vi har genom lagstiftning gett polis och åklagare verktyg för en mer effektiv brottsbekämpning. Vi gjorde detta för att vi efter många år av nedprioriteringar och besparingar såg ett stort behov av ökade insatser för att förkorta handläggningstiderna, öka rättssäkerheten och stärka både tillgängligheten och förtroendet för rättsväsendet.
Vi vill att Sverige ska vara ett tryggt land att leva i, där våld och kriminalitet förebyggs och där brott utreds och leder till tydliga konsekvenser. Om vänsterpartierna får regeringsmakten är dock sannolikheten stor att Alliansens satsningar varit förgäves. Genom sin gemensamma budget visar nämligen Vänstern, med all önskvärd tydlighet, sitt ointresse för rättspolitiken.
I de skuggbudgetar som oppositionspartierna lade i höstas skilde sig anslagen till rättsväsendet med över en miljard mellan partierna. Såväl Vänsterpartiets som Miljöpartiets förslag innehöll stora besparingar på rättsväsendets myndigheter. Men oppositionen tycks inte ha någon ambition att komma överens.
I de arbetsgrupper som oppositionen har bildat för att utforma en gemensam politik saknas någon ansvarig för rättsväsende och brottsbekämpning. Med en vänsterregering är risken därför stor för att samhället kommer visa samma ointresse för den som haft inbrott, blivit rånad eller våldtagen, som oppositionspartierna nu visar för hela det kriminalpolitiska området.
Vi inom Alliansen har tagit fram en omfattande rapport om hur vi vill fortsätta göra Sverige tryggare. Under nästa mandatperiod handlar mycket om hur vi stärker kampen mot ungdomsbrottslighet och grov brottslighet, effektiviserar rättsväsendets myndigheter samt får olika delar av samhället att samverka för att förebygga och beivra brott.
Vi vill även verka för tydligare proportionalitet mellan brott och straff genom att fortsätt skärpt påföljd för grova brott. I rapporten konkretiseras vår politik i en mängd gemensamma förslag. Vår fråga kvarstår dock. Vilken är oppositionens gemensamma politik i rättsfrågor?
måndag 24 maj 2010
torsdag 29 april 2010
Föredragning i Kammaren om Integritet och effektivitet i polisens brottsbekämpande verksamhet"
Torsdagen den 29 april föredrogs i Kammaren "Integritet och effektivitet i polisens brottsbekämpande verksamhet". Läs mer här.
Fråga till äldre- och folkhälsoministern
Torsdagen den 29 april var det frågestund i Kammaren. Denna gång ställde jag en fråga till statsrådet Maria Larsson om "Tillgången till datorer på äldreboenden". Läs mina frågor och de svar jag fick här.
onsdag 21 april 2010
SIS II – en andra generation av Schengens informationssystem
Onsdagen den 21 april föredrogs justitieutskottets betänkande 2009/10:JuU20 SIS II – en andra generation av Schengens informationssystem (prop. 2009/10:86).
Läs mer här.
Läs mer här.
fredag 9 april 2010
Fråga till utbildningsministern
Torsdagen den 8 april ställde jag en fråga till utbildningsminister Jan Björklund om "Skolans arbete mot ungdomskriminalitet" i samband med Riksdagens frågestund. Frågan och svaret kan ni läsa här.
torsdag 1 april 2010
Drängavdrag men inte pigavdrag
För tre år sedan införde Alliansen avdrag för de hushållsnära tjänsterna, det sk RUT-avdraget. Oppositionens kritik, med socialdemokraterna i spetsen, var dock märklig. De ansåg att reformen var förnedrande för kvinnor och kallade den föraktfullt för pigavdrag. Att ersätta någon för att städa i någons hem var kränkande för den som utförde tjänsten.
Detta resonemang är rätt märkligt eftersom socialdemokraterna själva har infört en liknande reform, det sk ROT-avdraget, tre gånger (1993, 1996 och 2004). Avdraget innebär att man får skatterabatt för renovering och ombyggnad av fastigheter som utförs – oftast av manliga hantverkare. Organisationen Industrifakta menar att ROT-reformen gav 3,5 gånger högre intäkter till staten än kostnaden för reformen. ROT-reformen påverkade även sysselsättningen positivt samtidigt som den minskade den svarta sektorn inom branschen.
Erfarenheterna från denna typ av reformer är alltså synnerligen positiva, framför allt om man betänker att det var socialdemokraterna själva som introducerade reformen. En bra idé förblir dock en bra idé och det var därför som Alliansen återinförde ROT-avdraget 2008. RUT-avdraget infördes 2007 och förhoppningen var att återskapa ROT-avdragets goda effekter på samhällsekonomin genom ökad sysselsättning, minskad svart sektor och att förbättrat vardagsliv för familjer och äldre.
En nyligen publicerad rapport av Almega visar att RUT-avdragen har varit en stor succé. Över 11 000 nya jobb har skapats, 23 000 nya kunder tillkommer varje månad och branschen beräknas omsätta 2,4 miljarder i år. Reformen skapar alltså nya jobb, den sänker trösklarna till arbetsmarknaden och den ger staten skatteintäkter som kan omsättas i välfärd. Enligt organisationen Företagarna ger RUT-avdraget mer tillbaka i skatteintäkter än vad det kostar.
Hela 78 procent av befolkningen uppskattar reformen och bland rödgröna väljare är 70 procent positiva. Dessutom kom tre av fyra anställda direkt från utanförskapet. När såg vi en sådan blocköverskridande uppskattning för en reform senast?
Trots dessa positiva siffror är det socialdemokratiska partiet emot. I höstas togs ett kongressbeslut om att avskaffa RUT-företagen vid ett eventuellt maktskifte och MP håller med S. V är dock som vanligt emot. Detta innebär att en eventuell rödgrön regering stoppar RUT-företagen och de anställda blir arbetslösa
Kanske beror det rödgröna motståndet på missriktad jämställdhet? ROT-avdragen gynnar byggbranschen där huvudsakligen män arbetar. Men RUT-avdragen främjar en bransch som domineras av kvinnor. De rödgröna är således för drängavdrag, men emot pigavdrag. Det är förödmjukande att svabba ett golv men inte att lägga det. Det är kränkande att putsa ett fönster men inte att montera det.
Om man nu säger sig stödja jämställdhet och underlätta för kvinnor på arbetsmarknaden, då borde bevarandet av RUT-avdragen, RUT-företagen och 11 000 jobb vara självklart.
Detta resonemang är rätt märkligt eftersom socialdemokraterna själva har infört en liknande reform, det sk ROT-avdraget, tre gånger (1993, 1996 och 2004). Avdraget innebär att man får skatterabatt för renovering och ombyggnad av fastigheter som utförs – oftast av manliga hantverkare. Organisationen Industrifakta menar att ROT-reformen gav 3,5 gånger högre intäkter till staten än kostnaden för reformen. ROT-reformen påverkade även sysselsättningen positivt samtidigt som den minskade den svarta sektorn inom branschen.
Erfarenheterna från denna typ av reformer är alltså synnerligen positiva, framför allt om man betänker att det var socialdemokraterna själva som introducerade reformen. En bra idé förblir dock en bra idé och det var därför som Alliansen återinförde ROT-avdraget 2008. RUT-avdraget infördes 2007 och förhoppningen var att återskapa ROT-avdragets goda effekter på samhällsekonomin genom ökad sysselsättning, minskad svart sektor och att förbättrat vardagsliv för familjer och äldre.
En nyligen publicerad rapport av Almega visar att RUT-avdragen har varit en stor succé. Över 11 000 nya jobb har skapats, 23 000 nya kunder tillkommer varje månad och branschen beräknas omsätta 2,4 miljarder i år. Reformen skapar alltså nya jobb, den sänker trösklarna till arbetsmarknaden och den ger staten skatteintäkter som kan omsättas i välfärd. Enligt organisationen Företagarna ger RUT-avdraget mer tillbaka i skatteintäkter än vad det kostar.
Hela 78 procent av befolkningen uppskattar reformen och bland rödgröna väljare är 70 procent positiva. Dessutom kom tre av fyra anställda direkt från utanförskapet. När såg vi en sådan blocköverskridande uppskattning för en reform senast?
Trots dessa positiva siffror är det socialdemokratiska partiet emot. I höstas togs ett kongressbeslut om att avskaffa RUT-företagen vid ett eventuellt maktskifte och MP håller med S. V är dock som vanligt emot. Detta innebär att en eventuell rödgrön regering stoppar RUT-företagen och de anställda blir arbetslösa
Kanske beror det rödgröna motståndet på missriktad jämställdhet? ROT-avdragen gynnar byggbranschen där huvudsakligen män arbetar. Men RUT-avdragen främjar en bransch som domineras av kvinnor. De rödgröna är således för drängavdrag, men emot pigavdrag. Det är förödmjukande att svabba ett golv men inte att lägga det. Det är kränkande att putsa ett fönster men inte att montera det.
Om man nu säger sig stödja jämställdhet och underlätta för kvinnor på arbetsmarknaden, då borde bevarandet av RUT-avdragen, RUT-företagen och 11 000 jobb vara självklart.
fredag 26 mars 2010
Fråga till migrationsministern
Torsdagen den 25 mars var det frågestund i Kammaren. Jag ställde en fråga till migrationsminister Tobias Billström om "Försörjningskrav vid anhöriginvandring". Mina frågor och de svar som jag fick kan ni läsa här och här.
onsdag 24 februari 2010
Alla ser det – utom Mona
I dessa OS-tider är det naturligt att heja på Sverige. I skrivande stund har Sverige tagit tre guld, två silver och två brons. Det är bra för ett litet land som Sverige. Och det är fantastiskt att som ett litet exportberoende land att ligga i den absoluta EU-toppen när det gäller sunda statsfinanser. Sverige tagit tre medaljer enligt en sammanställning i DI 28/1; guld i tillväxt, silver i lågt budgetunderskott och brons i låg statsskuld. Samtidigt är sysselsättningen högre nu än innan valet 2006.
Världen har genomgått ett stålbad pga finanskrisen. Socialistregeringarna i Storbritannien, Grekland och Spanien har raserat sina ekonomier – och det är pga samma katastrofala bidragslinje som Mona Sahlin förespråkar. Sverige har inte bara lyckats möta krisens bistra effekter. Vi har även lyckats sänka skatterna för löntagare och pensionärer, stimulera företagandet genom RUT- och ROT-avdragen och storsatsat på välfärden och skolan – utan att för den skull ha fördärvat vår ekonomi.
Förre statsministern Göran Persson håller med. I Sydsvenskan (19/2) avråder han Mona Sahlin från att gå till val på höjda skatter och indragna RUT-avdrag och tycker att de rödgröna absolut inte ska försämra jobbskatteavdraget. Men den goda svenska ekonomin beror enligt sedvanligt blygsamt persson-manér på honom själv.
Sveriges goda statsfinanser är således oomtvistade. Men det hindrade inte Mona Sahlin från att svartmåla Sveriges ekonomi i London (19/2). Enligt henne har Alliansregeringen kört Sveriges ekonomi i botten. Den extra månadslön netto som vårdbiträdet har fått är en ansvarslös skattelättnad som skett för lånade pengar för att gynna ”de rika”. Och det är den socialistiska politiken som är receptet mot finanskrisen och för förbättrad välfärd.
Vad har då de socialistiska regeringarna åstadkommit under finanskrisen? Ingenting positivt i alla fall; Grekland har negativ tillväxt, Storbritanniens budgetunderskott har skenat iväg till över tolv procent och i Spanien är var femte medborgare arbetslös. Fakta talar sitt tydliga språk – den socialistiska visionen är lika felaktig som farlig för varje land som eftersträvar sund ekonomi och god välfärd för medborgarna.
Det är en sak att Mona Sahlin kritiserar Alliansen och regeringens resultat – som oppositionsledare är det hennes uppgift. Men när hon beskriver regeringen som en ondsint välfärdsförstörare och försöker sälja den socialistiska politiken som mirakelmedicinen som botar allt försvinner hennes trovärdighet direkt. Oavsett om det beror på okunskap eller förnekelse är det oroväckande att en person med dessa tillkortakommanden aspirerar på att leda landet.
I Agenda (31/1) ansåg Mona Sahlin att kvinnorna i välfärdssektorn ska ha dåligt samvete för jobbskatteavdraget. I London blundade hon för haveriet i de S-styrda länderna. Vilken blir nästa häpnadsväckande felbedömning från Mona Sahlin?
Världen har genomgått ett stålbad pga finanskrisen. Socialistregeringarna i Storbritannien, Grekland och Spanien har raserat sina ekonomier – och det är pga samma katastrofala bidragslinje som Mona Sahlin förespråkar. Sverige har inte bara lyckats möta krisens bistra effekter. Vi har även lyckats sänka skatterna för löntagare och pensionärer, stimulera företagandet genom RUT- och ROT-avdragen och storsatsat på välfärden och skolan – utan att för den skull ha fördärvat vår ekonomi.
Förre statsministern Göran Persson håller med. I Sydsvenskan (19/2) avråder han Mona Sahlin från att gå till val på höjda skatter och indragna RUT-avdrag och tycker att de rödgröna absolut inte ska försämra jobbskatteavdraget. Men den goda svenska ekonomin beror enligt sedvanligt blygsamt persson-manér på honom själv.
Sveriges goda statsfinanser är således oomtvistade. Men det hindrade inte Mona Sahlin från att svartmåla Sveriges ekonomi i London (19/2). Enligt henne har Alliansregeringen kört Sveriges ekonomi i botten. Den extra månadslön netto som vårdbiträdet har fått är en ansvarslös skattelättnad som skett för lånade pengar för att gynna ”de rika”. Och det är den socialistiska politiken som är receptet mot finanskrisen och för förbättrad välfärd.
Vad har då de socialistiska regeringarna åstadkommit under finanskrisen? Ingenting positivt i alla fall; Grekland har negativ tillväxt, Storbritanniens budgetunderskott har skenat iväg till över tolv procent och i Spanien är var femte medborgare arbetslös. Fakta talar sitt tydliga språk – den socialistiska visionen är lika felaktig som farlig för varje land som eftersträvar sund ekonomi och god välfärd för medborgarna.
Det är en sak att Mona Sahlin kritiserar Alliansen och regeringens resultat – som oppositionsledare är det hennes uppgift. Men när hon beskriver regeringen som en ondsint välfärdsförstörare och försöker sälja den socialistiska politiken som mirakelmedicinen som botar allt försvinner hennes trovärdighet direkt. Oavsett om det beror på okunskap eller förnekelse är det oroväckande att en person med dessa tillkortakommanden aspirerar på att leda landet.
I Agenda (31/1) ansåg Mona Sahlin att kvinnorna i välfärdssektorn ska ha dåligt samvete för jobbskatteavdraget. I London blundade hon för haveriet i de S-styrda länderna. Vilken blir nästa häpnadsväckande felbedömning från Mona Sahlin?
torsdag 18 februari 2010
måndag 15 februari 2010
Sahlin sviker kvinnorna
”Det finns andra saker, Maud Olofsson, än skattesänkning som vårdbiträdet ligger och drömmer om på nätterna. Vårdbiträdet behöver också en barnomsorg, med bra kvalitet med bra personal”. Så beskriver Mona Sahlin verkligheten för välfärdsanställda kvinnor. Enligt Sahlin ska de alltså drömma om en bra barnomsorg - som kommunerna beslutar om. De ska ha dåligt samvete för jobbskatteavdraget – något som riksdagen beslutar om.
Mona Sahlins uttalande är anmärkningsvärt. Hon anser att lön och pension är ointressanta för kvinnorna inom välfärdssektorn. Jag tror tvärtom. Jag tror att många av dem både drömmer om och oroar sig för sin ekonomi. Nettolönen betyder mycket för både livssituation och valmöjligheter. Genom att skuldbelägga dem - kvinnor ska tänka på barnomsorgen - beskär Mona Sahlin kvinnors frihet och inflytande.
Hon vill värna deras ekonomiska intressen, men hur har det sett ut i verkligheten? Jo, under lågkonjunktur har S hållit lönerna nere eftersom det ”gäller att vara återhållsamma och visa ansvar”. Under högkonjunktur har lönerna också hållits nere av S eftersom ”man ska ta ansvar och undvika överhettning i ekonomin”. De tidigare S-regeringarna och Mona Sahlin har aldrig stått upp för de välfärdsanställda annat än i form av tomma vallöften. Kvinnor ska alltid vara solidariska och ta ansvar för alla andra.
Det innebär att hon skuldbelägger vårdbiträdet och förskoleläraren – som oftast är kvinnor. De ska ha dåligt samvete och vara tacksamma för de marginella löneökningar som de S-styrda facken lyckas förhandla fram - fackföreningar som prioriterar männens löner framför kvinnornas. Detta är urgamla patriarkala metoder för att begränsa kvinnors livsutrymme.
Vi är många som beundrar arbetet som vårdbiträden och förskolelärarna dagligen utför inom välfärdssektorn. Samtidigt upprörs vi över deras låga löner som inte motsvarar deras ansvar och insats. Tyvärr kan inte Alliansregeringen höja lönerna eftersom detta sker via arbetsmarknadens parter. Det är politiskt styrda kommuner, landsting och regioner som är arbetsgivare.
Däremot kan vi genom riktade skattesänkningar höja deras disponibla inkomst. Därför var vi inom Alliansen både stolta och nöjda när vi genom jobbskatteavdragen kunde öka deras nettoinkomst och därigenom ge dem bättre ekonomisk trygghet. Lönen räcker till mer och längre.
För ett par veckor sedan infördes det fjärde jobbskatteavdraget. Totalt innebär det att ett vårdbiträde i Malmö med en lön på 19 600 kr får en årlig skattesänkning på 17 044 kr. Det motsvarar en trettonde månadslön – efter skatt. För vårdbiträdet innebär det en välbehövlig förbättring av ekonomin.
Genom att öka de välfärdsanställdas disponibla inkomst ökar deras trygghet. Jag tror att alla sover bättre om den privata ekonomin förbättras. Skattesänkningar borde således snarare stärka nattsömnen än försämra den. Mona Sahlin borde vara den som sover dåligt när hon inser att hon skuldbelägger kvinnor.
Mona Sahlins uttalande är anmärkningsvärt. Hon anser att lön och pension är ointressanta för kvinnorna inom välfärdssektorn. Jag tror tvärtom. Jag tror att många av dem både drömmer om och oroar sig för sin ekonomi. Nettolönen betyder mycket för både livssituation och valmöjligheter. Genom att skuldbelägga dem - kvinnor ska tänka på barnomsorgen - beskär Mona Sahlin kvinnors frihet och inflytande.
Hon vill värna deras ekonomiska intressen, men hur har det sett ut i verkligheten? Jo, under lågkonjunktur har S hållit lönerna nere eftersom det ”gäller att vara återhållsamma och visa ansvar”. Under högkonjunktur har lönerna också hållits nere av S eftersom ”man ska ta ansvar och undvika överhettning i ekonomin”. De tidigare S-regeringarna och Mona Sahlin har aldrig stått upp för de välfärdsanställda annat än i form av tomma vallöften. Kvinnor ska alltid vara solidariska och ta ansvar för alla andra.
Det innebär att hon skuldbelägger vårdbiträdet och förskoleläraren – som oftast är kvinnor. De ska ha dåligt samvete och vara tacksamma för de marginella löneökningar som de S-styrda facken lyckas förhandla fram - fackföreningar som prioriterar männens löner framför kvinnornas. Detta är urgamla patriarkala metoder för att begränsa kvinnors livsutrymme.
Vi är många som beundrar arbetet som vårdbiträden och förskolelärarna dagligen utför inom välfärdssektorn. Samtidigt upprörs vi över deras låga löner som inte motsvarar deras ansvar och insats. Tyvärr kan inte Alliansregeringen höja lönerna eftersom detta sker via arbetsmarknadens parter. Det är politiskt styrda kommuner, landsting och regioner som är arbetsgivare.
Däremot kan vi genom riktade skattesänkningar höja deras disponibla inkomst. Därför var vi inom Alliansen både stolta och nöjda när vi genom jobbskatteavdragen kunde öka deras nettoinkomst och därigenom ge dem bättre ekonomisk trygghet. Lönen räcker till mer och längre.
För ett par veckor sedan infördes det fjärde jobbskatteavdraget. Totalt innebär det att ett vårdbiträde i Malmö med en lön på 19 600 kr får en årlig skattesänkning på 17 044 kr. Det motsvarar en trettonde månadslön – efter skatt. För vårdbiträdet innebär det en välbehövlig förbättring av ekonomin.
Genom att öka de välfärdsanställdas disponibla inkomst ökar deras trygghet. Jag tror att alla sover bättre om den privata ekonomin förbättras. Skattesänkningar borde således snarare stärka nattsömnen än försämra den. Mona Sahlin borde vara den som sover dåligt när hon inser att hon skuldbelägger kvinnor.
fredag 12 februari 2010
Fler poliser med Alliansen
Med en vänsterregering med Lars Ohly (V), som inte prioriterar polisen, riskerar vi färre poliser. Det är förvånande att Alice Åström (V) och Lena Olsson (V) (28/1) inte känns vid det egna partiets besparingar på polisen: totalt en miljard i motioner 2006 – 2010.
I stället pekar de på en tidigare mindre ökning av antalet poliser som var mycket mindre än Alliansens satsning på nära 3 000 fler poliser.
När detta är sagt finns skäl att peka på de insatser som är absolut viktigast för att förebygga brottslighet, nämligen jobb, företagande och skola. Vi kommer att fortsätta att motarbeta utanförskap och hopplöshet med satsningar för fler i arbete och kunskap i skolan.
Detta samtidigt som vänsteroppositionen vägrar ställa sig bakom målet om 20 000 poliser och vägrar att ge ett gemensamt besked om de kommer att införa halvtidsfrigivning och kortare straff.
I stället pekar de på en tidigare mindre ökning av antalet poliser som var mycket mindre än Alliansens satsning på nära 3 000 fler poliser.
När detta är sagt finns skäl att peka på de insatser som är absolut viktigast för att förebygga brottslighet, nämligen jobb, företagande och skola. Vi kommer att fortsätta att motarbeta utanförskap och hopplöshet med satsningar för fler i arbete och kunskap i skolan.
Detta samtidigt som vänsteroppositionen vägrar ställa sig bakom målet om 20 000 poliser och vägrar att ge ett gemensamt besked om de kommer att införa halvtidsfrigivning och kortare straff.
lördag 6 februari 2010
Fler poliser har lett till ökad trygghet
Brottsförebyggande rådet presenterade i måndags sin stora nationella trygghetsundersökning. Den visar glädjande nog att enskildas känsla av otrygghet och oro för brott har minskat under perioden 2006–2009. Den visar också att enskildas förtroende för polis, åklagare, domstolar och kriminalvård ökat markant under samma period.
Undersökningen visar också att andelen människor som uppger att de utsatts för brott minskar. Att antalet anmälda brott trots detta ökar beror sannolikt på att allmänhetens ökade förtroende för polisen leder till att fler anmäler brott. Fler poliser leder också till att fler brott upptäcks och anmäls av polisen.
Detta positiva resultat är ingen tillfällighet. Under denna mandatperiod ökar antalet poliser till 20 000 – en ökning med 2 500 poliser. Bakgrunden till att alliansregeringen satsat på så många fler poliser är att vi såg att den polisiära närvaron måste öka. Där har det funnits stora brister under lång tid.
Under tolv år med socialdemokratiskt styre ökade antalet poliser med endast 670 poliser. Självklart beror skillnaden på politisk vilja och förmåga. Men det är inte bara ökningen av antalet poliser som ökat människors känsla av trygghet. Under Socialdemokraternas tid utvecklades polisarbetet till att bli mer och mer centraliserat. Polisstationer lades ner. Verksamheter flyttade. Allt färre poliser arbetade ute på gator och torg, där mycket av det brottsförebyggande arbetet sker.
Nu är inriktningen tydlig. Polisen ska arbeta mer i yttre tjänst och på tider och platser där de behövs. De nya polisresurserna är en förutsättning för att detta ska bli möjligt. Runt om i landet öppnar nu nya poliskontor. Lokalt förankrade poliser lär känna sitt område och sina medborgare bättre.
Nu är det dags att ställa frågor till oppositionen. Social demokraternas Thomas Bodström säger visserligen ja till fler poliser. Men hur är det med samarbetspartierna? Vänsterpartiet föreslog i budgeten kraftfulla neddragningar för rättsväsendet, 250 miljoner kronor, bara för år 2010. Med en sådan inriktning krävs neddragningar av antalet poliser.
I vilka delar ska neddragningarna göras? Hur kommer det att påverka det mer medborgarnära arbetssättet som polisen nu utvecklar? Med nedskärningar av det slag Vänsterpartiet förordar är risken stor att trenden vänder och vi får se en ökande otrygghet och minskat förtroende för rättsväsendet.
Undersökningen visar också att andelen människor som uppger att de utsatts för brott minskar. Att antalet anmälda brott trots detta ökar beror sannolikt på att allmänhetens ökade förtroende för polisen leder till att fler anmäler brott. Fler poliser leder också till att fler brott upptäcks och anmäls av polisen.
Detta positiva resultat är ingen tillfällighet. Under denna mandatperiod ökar antalet poliser till 20 000 – en ökning med 2 500 poliser. Bakgrunden till att alliansregeringen satsat på så många fler poliser är att vi såg att den polisiära närvaron måste öka. Där har det funnits stora brister under lång tid.
Under tolv år med socialdemokratiskt styre ökade antalet poliser med endast 670 poliser. Självklart beror skillnaden på politisk vilja och förmåga. Men det är inte bara ökningen av antalet poliser som ökat människors känsla av trygghet. Under Socialdemokraternas tid utvecklades polisarbetet till att bli mer och mer centraliserat. Polisstationer lades ner. Verksamheter flyttade. Allt färre poliser arbetade ute på gator och torg, där mycket av det brottsförebyggande arbetet sker.
Nu är inriktningen tydlig. Polisen ska arbeta mer i yttre tjänst och på tider och platser där de behövs. De nya polisresurserna är en förutsättning för att detta ska bli möjligt. Runt om i landet öppnar nu nya poliskontor. Lokalt förankrade poliser lär känna sitt område och sina medborgare bättre.
Nu är det dags att ställa frågor till oppositionen. Social demokraternas Thomas Bodström säger visserligen ja till fler poliser. Men hur är det med samarbetspartierna? Vänsterpartiet föreslog i budgeten kraftfulla neddragningar för rättsväsendet, 250 miljoner kronor, bara för år 2010. Med en sådan inriktning krävs neddragningar av antalet poliser.
I vilka delar ska neddragningarna göras? Hur kommer det att påverka det mer medborgarnära arbetssättet som polisen nu utvecklar? Med nedskärningar av det slag Vänsterpartiet förordar är risken stor att trenden vänder och vi får se en ökande otrygghet och minskat förtroende för rättsväsendet.
torsdag 4 februari 2010
Debatt om "Mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer"
Onsdagen den 3 februari i år debatterades ovanstående ämnen " i Kammaren. Mitt anförande och repliker kan ni läsa här, här och här.
onsdag 27 januari 2010
Släpp fångarna loss nästa (V)år?
Med alliansregeringen och Beatrice Ask (M) som justitieminister går vi från 17 000 poliser år 2006 till 200 000 poliser år 2010. En rekordstor kull med nya och motiverade poliser är på väg ut från utbildningen.
Skillnaden mellan Moderaterna och Socialdemokraterna är tydlig: nästan 3 000 fler poliser med Beatrice Ask (M) än med Thomas Bodström (S). Det är en poäng som inte finns med i riksdagsledamöterna Thomas Bodströms (S) och Christer Adelsbos (S) inlägg (15/1). De säger sig vilja se fler poliser på gator och torg, men de ställer sig inte bakom målet om 20 000 poliser. Vill de kanske hålla öppet för att minska antalet poliser igen? Precis som S-regeringen gjorde i slutet av 1990-talet?
Socialdemokraternas samarbete med Vänsterpartiet inger allt annat än förtroende. Vänsterpartiet vill konstant skära i polisens budget. I varje motion som V har lagt på Alliansregeringens budget har det funnits en kraftig besparing på polisen. Totalt rör det sig om en besparing i miljardklassen.
I kampen mot grov organiserad brottslighet finns sedan i fjol särskilda aktionsgrupper inom polisen. En grupp finns i Skåne och omfattar 30 personer, som nu har möjlighet att arbeta enbart mot grov organiserad brottslighet. Vi tror mycket mer på det än den aktör för hela landet som S-företrädarna efterlyser. Ett svenskt FBI fungerar möjligen i Thomas Bodströms deckare – men bara där.
Straff för brott ska vara rimliga och rättvisa. Alliansens partier förbereder nu att skärpa straffen för allvarliga våldsbrott som grov misshandel, grov våldtäkt och grov kvinnofridskränkning. Det är en reform som Moderaterna länge velat se.
Vad händer med den om S ska regera med V, som sedan länge driver kravet på frigivning från fängelsestraff redan efter halva strafftiden – vilket gör redan låga straff ännu lägre.
Allians för Sverige har gjort historiskt stora satsningar på rättsväsendet. Brottsligheten ska minska och tryggheten öka. Vi ska få tillbaka poliser i människors vardag. Moderaterna fortsätter prioritera brottsbekämpning. Det sker genom att förebygga brott och motverka utanförskap med satsningar på fler i arbete och en bättre skola. Det sker med ett rättsväsende, som finns på plats för den som råkar illa ut.
Mot Allians för Sveriges politik står tre vänsterpartier. Om Mona Sahlin blir statsminister kan Vänsterpartiets riksdagsledamot Alice Åström eller partiledare Lars Ohly bli nästa justitieminister – det betyder med säkerhet färre poliser och kortare straff.
Skillnaden mellan Moderaterna och Socialdemokraterna är tydlig: nästan 3 000 fler poliser med Beatrice Ask (M) än med Thomas Bodström (S). Det är en poäng som inte finns med i riksdagsledamöterna Thomas Bodströms (S) och Christer Adelsbos (S) inlägg (15/1). De säger sig vilja se fler poliser på gator och torg, men de ställer sig inte bakom målet om 20 000 poliser. Vill de kanske hålla öppet för att minska antalet poliser igen? Precis som S-regeringen gjorde i slutet av 1990-talet?
Socialdemokraternas samarbete med Vänsterpartiet inger allt annat än förtroende. Vänsterpartiet vill konstant skära i polisens budget. I varje motion som V har lagt på Alliansregeringens budget har det funnits en kraftig besparing på polisen. Totalt rör det sig om en besparing i miljardklassen.
I kampen mot grov organiserad brottslighet finns sedan i fjol särskilda aktionsgrupper inom polisen. En grupp finns i Skåne och omfattar 30 personer, som nu har möjlighet att arbeta enbart mot grov organiserad brottslighet. Vi tror mycket mer på det än den aktör för hela landet som S-företrädarna efterlyser. Ett svenskt FBI fungerar möjligen i Thomas Bodströms deckare – men bara där.
Straff för brott ska vara rimliga och rättvisa. Alliansens partier förbereder nu att skärpa straffen för allvarliga våldsbrott som grov misshandel, grov våldtäkt och grov kvinnofridskränkning. Det är en reform som Moderaterna länge velat se.
Vad händer med den om S ska regera med V, som sedan länge driver kravet på frigivning från fängelsestraff redan efter halva strafftiden – vilket gör redan låga straff ännu lägre.
Allians för Sverige har gjort historiskt stora satsningar på rättsväsendet. Brottsligheten ska minska och tryggheten öka. Vi ska få tillbaka poliser i människors vardag. Moderaterna fortsätter prioritera brottsbekämpning. Det sker genom att förebygga brott och motverka utanförskap med satsningar på fler i arbete och en bättre skola. Det sker med ett rättsväsende, som finns på plats för den som råkar illa ut.
Mot Allians för Sveriges politik står tre vänsterpartier. Om Mona Sahlin blir statsminister kan Vänsterpartiets riksdagsledamot Alice Åström eller partiledare Lars Ohly bli nästa justitieminister – det betyder med säkerhet färre poliser och kortare straff.
måndag 25 januari 2010
Jobbskatteavdragen gynnar alla
Skatter är de pengar som riksdagen beslutar att inkomsttagarna ska avstå ifrån för att betala den gemensamma välfärden. Välfärdens kärna kräver skatteintäkter, men de får aldrig vara ett självändamål. Skatterna ska finnas till för människorna och inte tvärtom.
Många av oss anser exempelvis att vårdpersonalen är underbetald. Riksdagen varken kan eller ska påverka den faktiska lönesättningen. Däremot kan riksdagen öka den disponibla inkomsten genom riktade skattesänkningar – och det är precis vad regering och riksdag har gjort under tre år. Genom Alliansen får nu människor behålla mer av sin lön. Idag måndag den 25 januari minskar vi nämligen på skattetrycket ännu mer genom det fjärde jobbskatteavdraget.
För ett vårdbiträde i Malmö med en månadslön på 19 600, betyder det totalt 17 044 kr mer kvar efter skatt per år. Det är drygt en extra månadslön netto - en trettonde månadslön - som sannolikt äts upp av de rödgrönas skattehöjningar vid ett eventuellt maktskifte. Alliansen har alltså gett låg- och medelinkomsttagare en rejäl ökning av nettoinkomsten och du kan själv räkna ut ditt jobbskatteavdrag på www.jobbskatteavdrag.se
Sänkt skatt på arbete innebär att det lönar sig bättre att arbeta. Ju fler som arbetar, desto större skatteintäkter till statskassan och det behövs för finansieringen av välfärdens kärna. Ökad sysselsättning innebär ökad efterfrågan av varor och tjänster och ju mer vi efterfrågar, desto bättre går det för företagen. Det betyder inte bara att jobben bevaras utan även att fler skapas.
Pensionerna beror på bl a på genomsnittsinkomstens utveckling, dvs pensionsstorleken gynnas av stärkt sysselsättning. Alliansen har även satsat på pensionärerna. Sedan 2006 har Alliansen sänkt skatten för pensionärerna. Tillsammans med det höjda grundavdraget för 2009 innebär det en sänkning på upp till 4 400 kr per år för en pensionär med 150 000 kr i inkomst per år. Det är dubbelt så mycket som S utlovade i sin skuggbudget hösten 2007.
Den ekonomiska situationen bland pensionärerna är mycket olika. Bland dem finns de med låga inkomster som enbart garantipension och de som har både mycket höga pensioner och stora privata förmögenheter. Därför har alliansregeringen prioriterat de pensionärer med låga pensioner genom höjt bostadstillägg och riktade skattesänkningar.
Lågkonjunkturen har inneburit tuffa utmaningar för alla, men tack vare alliansregeringens ansvarfullhet står Sverige bättre rustat än något annat land. En orsak har varit den konsekventa satsningen på arbetslinjen. Trots lågkonjunktur har jobbskatteavdragen dämpat krisens effekter eftersom de ytterst gynnar alla.
Jobbskatteavdragen gör det mer lönsamt att arbeta, de bevarar och skapar arbetstillfällen och de tryggar pensionerna. Trots dessa uppenbara fördelar vill vänsterpartierna ersätta jobbskatteavdragen med högre skatt på arbete och därigenom minska friheten för låg- och medelinkomsttagare. Är det rättvist?
Många av oss anser exempelvis att vårdpersonalen är underbetald. Riksdagen varken kan eller ska påverka den faktiska lönesättningen. Däremot kan riksdagen öka den disponibla inkomsten genom riktade skattesänkningar – och det är precis vad regering och riksdag har gjort under tre år. Genom Alliansen får nu människor behålla mer av sin lön. Idag måndag den 25 januari minskar vi nämligen på skattetrycket ännu mer genom det fjärde jobbskatteavdraget.
För ett vårdbiträde i Malmö med en månadslön på 19 600, betyder det totalt 17 044 kr mer kvar efter skatt per år. Det är drygt en extra månadslön netto - en trettonde månadslön - som sannolikt äts upp av de rödgrönas skattehöjningar vid ett eventuellt maktskifte. Alliansen har alltså gett låg- och medelinkomsttagare en rejäl ökning av nettoinkomsten och du kan själv räkna ut ditt jobbskatteavdrag på www.jobbskatteavdrag.se
Sänkt skatt på arbete innebär att det lönar sig bättre att arbeta. Ju fler som arbetar, desto större skatteintäkter till statskassan och det behövs för finansieringen av välfärdens kärna. Ökad sysselsättning innebär ökad efterfrågan av varor och tjänster och ju mer vi efterfrågar, desto bättre går det för företagen. Det betyder inte bara att jobben bevaras utan även att fler skapas.
Pensionerna beror på bl a på genomsnittsinkomstens utveckling, dvs pensionsstorleken gynnas av stärkt sysselsättning. Alliansen har även satsat på pensionärerna. Sedan 2006 har Alliansen sänkt skatten för pensionärerna. Tillsammans med det höjda grundavdraget för 2009 innebär det en sänkning på upp till 4 400 kr per år för en pensionär med 150 000 kr i inkomst per år. Det är dubbelt så mycket som S utlovade i sin skuggbudget hösten 2007.
Den ekonomiska situationen bland pensionärerna är mycket olika. Bland dem finns de med låga inkomster som enbart garantipension och de som har både mycket höga pensioner och stora privata förmögenheter. Därför har alliansregeringen prioriterat de pensionärer med låga pensioner genom höjt bostadstillägg och riktade skattesänkningar.
Lågkonjunkturen har inneburit tuffa utmaningar för alla, men tack vare alliansregeringens ansvarfullhet står Sverige bättre rustat än något annat land. En orsak har varit den konsekventa satsningen på arbetslinjen. Trots lågkonjunktur har jobbskatteavdragen dämpat krisens effekter eftersom de ytterst gynnar alla.
Jobbskatteavdragen gör det mer lönsamt att arbeta, de bevarar och skapar arbetstillfällen och de tryggar pensionerna. Trots dessa uppenbara fördelar vill vänsterpartierna ersätta jobbskatteavdragen med högre skatt på arbete och därigenom minska friheten för låg- och medelinkomsttagare. Är det rättvist?
tisdag 19 januari 2010
Interpellation till justitieministern om kameraövervakning
Under dagens frågestund med justitiminister Beatrice Ask ställde jag två frågor om Svar om kommunernas möjlighet till kameraövervakning. Dessa och svaren kan ni läsa här och här.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
