Alla ser det – utom Mona

I dessa OS-tider är det naturligt att heja på Sverige. I skrivande stund har Sverige tagit tre guld, två silver och två brons. Det är bra för ett litet land som Sverige. Och det är fantastiskt att som ett litet exportberoende land att ligga i den absoluta EU-toppen när det gäller sunda statsfinanser. Sverige tagit tre medaljer enligt en sammanställning i DI 28/1; guld i tillväxt, silver i lågt budgetunderskott och brons i låg statsskuld. Samtidigt är sysselsättningen högre nu än innan valet 2006.

Världen har genomgått ett stålbad pga finanskrisen. Socialistregeringarna i Storbritannien, Grekland och Spanien har raserat sina ekonomier – och det är pga samma katastrofala bidragslinje som Mona Sahlin förespråkar. Sverige har inte bara lyckats möta krisens bistra effekter. Vi har även lyckats sänka skatterna för löntagare och pensionärer, stimulera företagandet genom RUT- och ROT-avdragen och storsatsat på välfärden och skolan – utan att för den skull ha fördärvat vår ekonomi.

Förre statsministern Göran Persson håller med. I Sydsvenskan (19/2) avråder han Mona Sahlin från att gå till val på höjda skatter och indragna RUT-avdrag och tycker att de rödgröna absolut inte ska försämra jobbskatteavdraget. Men den goda svenska ekonomin beror enligt sedvanligt blygsamt persson-manér på honom själv.

Sveriges goda statsfinanser är således oomtvistade. Men det hindrade inte Mona Sahlin från att svartmåla Sveriges ekonomi i London (19/2). Enligt henne har Alliansregeringen kört Sveriges ekonomi i botten. Den extra månadslön netto som vårdbiträdet har fått är en ansvarslös skattelättnad som skett för lånade pengar för att gynna ”de rika”. Och det är den socialistiska politiken som är receptet mot finanskrisen och för förbättrad välfärd.

Vad har då de socialistiska regeringarna åstadkommit under finanskrisen? Ingenting positivt i alla fall; Grekland har negativ tillväxt, Storbritanniens budgetunderskott har skenat iväg till över tolv procent och i Spanien är var femte medborgare arbetslös. Fakta talar sitt tydliga språk – den socialistiska visionen är lika felaktig som farlig för varje land som eftersträvar sund ekonomi och god välfärd för medborgarna.

Det är en sak att Mona Sahlin kritiserar Alliansen och regeringens resultat – som oppositionsledare är det hennes uppgift. Men när hon beskriver regeringen som en ondsint välfärdsförstörare och försöker sälja den socialistiska politiken som mirakelmedicinen som botar allt försvinner hennes trovärdighet direkt. Oavsett om det beror på okunskap eller förnekelse är det oroväckande att en person med dessa tillkortakommanden aspirerar på att leda landet.

I Agenda (31/1) ansåg Mona Sahlin att kvinnorna i välfärdssektorn ska ha dåligt samvete för jobbskatteavdraget. I London blundade hon för haveriet i de S-styrda länderna. Vilken blir nästa häpnadsväckande felbedömning från Mona Sahlin?

Kammardebatt om olika polisfrågor

Torsdagen 18 februari debatterades olika polisfrågor i Kammaren. Mitt anförande och mina repliker kan ni läsa här, här, här, här och här.

Sahlin sviker kvinnorna

”Det finns andra saker, Maud Olofsson, än skattesänkning som vårdbiträdet ligger och drömmer om på nätterna. Vårdbiträdet behöver också en barnomsorg, med bra kvalitet med bra personal”. Så beskriver Mona Sahlin verkligheten för välfärdsanställda kvinnor. Enligt Sahlin ska de alltså drömma om en bra barnomsorg - som kommunerna beslutar om. De ska ha dåligt samvete för jobbskatteavdraget – något som riksdagen beslutar om.

Mona Sahlins uttalande är anmärkningsvärt. Hon anser att lön och pension är ointressanta för kvinnorna inom välfärdssektorn. Jag tror tvärtom. Jag tror att många av dem både drömmer om och oroar sig för sin ekonomi. Nettolönen betyder mycket för både livssituation och valmöjligheter. Genom att skuldbelägga dem - kvinnor ska tänka på barnomsorgen - beskär Mona Sahlin kvinnors frihet och inflytande.

Hon vill värna deras ekonomiska intressen, men hur har det sett ut i verkligheten? Jo, under lågkonjunktur har S hållit lönerna nere eftersom det ”gäller att vara återhållsamma och visa ansvar”. Under högkonjunktur har lönerna också hållits nere av S eftersom ”man ska ta ansvar och undvika överhettning i ekonomin”. De tidigare S-regeringarna och Mona Sahlin har aldrig stått upp för de välfärdsanställda annat än i form av tomma vallöften. Kvinnor ska alltid vara solidariska och ta ansvar för alla andra.

Det innebär att hon skuldbelägger vårdbiträdet och förskoleläraren – som oftast är kvinnor. De ska ha dåligt samvete och vara tacksamma för de marginella löneökningar som de S-styrda facken lyckas förhandla fram - fackföreningar som prioriterar männens löner framför kvinnornas. Detta är urgamla patriarkala metoder för att begränsa kvinnors livsutrymme.

Vi är många som beundrar arbetet som vårdbiträden och förskolelärarna dagligen utför inom välfärdssektorn. Samtidigt upprörs vi över deras låga löner som inte motsvarar deras ansvar och insats. Tyvärr kan inte Alliansregeringen höja lönerna eftersom detta sker via arbetsmarknadens parter. Det är politiskt styrda kommuner, landsting och regioner som är arbetsgivare.

Däremot kan vi genom riktade skattesänkningar höja deras disponibla inkomst. Därför var vi inom Alliansen både stolta och nöjda när vi genom jobbskatteavdragen kunde öka deras nettoinkomst och därigenom ge dem bättre ekonomisk trygghet. Lönen räcker till mer och längre.

För ett par veckor sedan infördes det fjärde jobbskatteavdraget. Totalt innebär det att ett vårdbiträde i Malmö med en lön på 19 600 kr får en årlig skattesänkning på 17 044 kr. Det motsvarar en trettonde månadslön – efter skatt. För vårdbiträdet innebär det en välbehövlig förbättring av ekonomin.

Genom att öka de välfärdsanställdas disponibla inkomst ökar deras trygghet. Jag tror att alla sover bättre om den privata ekonomin förbättras. Skattesänkningar borde således snarare stärka nattsömnen än försämra den. Mona Sahlin borde vara den som sover dåligt när hon inser att hon skuldbelägger kvinnor.

Fler poliser med Alliansen

Med en vänsterregering med Lars Ohly (V), som inte prioriterar polisen, riskerar vi färre poliser. Det är förvånande att Alice Åström (V) och Lena Olsson (V) (28/1) inte känns vid det egna partiets besparingar på polisen: totalt en miljard i motioner 2006 – 2010.

I stället pekar de på en tidigare mindre ökning av antalet poliser som var mycket mindre än Alliansens satsning på nära 3 000 fler poliser.

När detta är sagt finns skäl att peka på de insatser som är absolut viktigast för att förebygga brottslighet, nämligen jobb, företagande och skola. Vi kommer att fortsätta att motarbeta utanförskap och hopplöshet med satsningar för fler i arbete och kunskap i skolan.

Detta samtidigt som vänsteroppositionen vägrar ställa sig bakom målet om 20 000 poliser och vägrar att ge ett gemensamt besked om de kommer att införa halvtidsfrigivning och kortare straff.

Fler poliser har lett till ökad trygghet

Brottsförebyggande rådet presenterade i måndags sin stora nationella trygghetsundersökning. Den visar glädjande nog att enskildas känsla av otrygghet och oro för brott har minskat under perioden 2006–2009. Den visar också att enskildas förtroende för polis, åklagare, domstolar och kriminalvård ökat markant under samma period.

Undersökningen visar också att andelen människor som uppger att de utsatts för brott minskar. Att antalet anmälda brott trots detta ökar beror sannolikt på att allmänhetens ökade förtroende för polisen leder till att fler anmäler brott. Fler poliser leder också till att fler brott upptäcks och anmäls av polisen.

Detta positiva resultat är ingen tillfällighet. Under denna mandatperiod ökar antalet poliser till 20 000 – en ökning med 2 500 poliser. Bakgrunden till att alliansregeringen satsat på så många fler poliser är att vi såg att den polisiära närvaron måste öka. Där har det funnits stora brister under lång tid.

Under tolv år med socialdemokratiskt styre ökade antalet poliser med endast 670 poliser. Självklart beror skillnaden på politisk vilja och förmåga. Men det är inte bara ökningen av antalet poliser som ökat människors känsla av trygghet. Under Socialdemokraternas tid utvecklades polisarbetet till att bli mer och mer centraliserat. Polisstationer lades ner. Verksamheter flyttade. Allt färre poliser arbetade ute på gator och torg, där mycket av det brottsförebyggande arbetet sker.

Nu är inriktningen tydlig. Polisen ska arbeta mer i yttre tjänst och på tider och platser där de behövs. De nya polisresurserna är en förutsättning för att detta ska bli möjligt. Runt om i landet öppnar nu nya poliskontor. Lokalt förankrade poliser lär känna sitt område och sina medborgare bättre.

Nu är det dags att ställa frågor till oppositionen. Social demokraternas Thomas Bodström säger visserligen ja till fler poliser. Men hur är det med samarbetspartierna? Vänsterpartiet föreslog i budgeten kraftfulla neddragningar för rättsväsendet, 250 miljoner kronor, bara för år 2010. Med en sådan inriktning krävs neddragningar av antalet poliser.

I vilka delar ska neddragningarna göras? Hur kommer det att påverka det mer medborgarnära arbetssättet som polisen nu utvecklar? Med nedskärningar av det slag Vänsterpartiet förordar är risken stor att trenden vänder och vi får se en ökande otrygghet och minskat förtroende för rättsväsendet.

Debatt om "Mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer"

Onsdagen den 3 februari i år debatterades ovanstående ämnen " i Kammaren. Mitt anförande och repliker kan ni läsa här, här och här.