torsdag 17 december 2009

Omförsäkring – inte utförsäkring

Alliansen vill reformera ett misslyckat socialförsäkringssystem där 140 personer förtidspensionerades varje dag. Av dessa var 10 ungdomar under 25 år. Idag är det tvärtom och förtidspensioneringarna har minskat med över 50 000 människor, vilket motsvarar Ängelholm och Landskrona tillsammans. Vi är glada och stolta över denna utveckling och med den nya reformen hoppas vi kunna nå ännu bättre resultat.

Därför är det viktigt att inte glömma bort alla de sjukskrivna människor som under förra regeringen varken fick rehabilitering eller hjälp till ett jobb. Vi förändrar nu sjukförsäkringen för att dessa människor aldrig ska hamna i samma situation igen.

En av mina väninnor arbetade inom vården i över 20 år, men blev sedermera sjukskriven. Hon ville dock inte bli förtidspensionerad utan kämpade med näbbar och klor för att kunna återvända till arbetslivet på hennes villkor. Till slut lyckades hon och numera arbetar hon 75 procent på ett nytt jobb. Det är just denna typ av anpassning av arbetsmöjligheterna som reformen av sjukförsäkringarna eftersträvar.

Sen maktskiftet 2006 har antalet sjukfall i Skåne minskat nära 10 000 människor, vilket är en nedgång med 44 procent. För Malmös del handlar nedgången om drygt 2 000 personer, dvs 42 procent. Det visar att Alliansregeringens politik ger positiva resultat.

Rehabiliteringskedjan ger varje sjukskriven ett individuellt stöd och en tydlig plan. När hälsan så tillåter kan denna person återgå till arbetet. Ingen ska fastna i sjukskrivning och därför finns en övre gräns i sjukförsäkringen på 2,5 år. Därefter övertar arbetsförmedlingen ansvaret. Ingen kommer stå utan ersättning eller stöd.

Alla sjuka måste erbjudas en chans att återkomma till arbetet. Men den som är för sjuk för att arbeta ska självklart få permanent sjukersättning. Det är kärnan i reformen. Människor utan arbetsförmåga tvingas inte tillbaka till arbete och för att säkerställa detta har vi inom Alliansen genomfört en översyn av regelverket.

Många känner oro för de nya förändringarna. Det är naturligt och förståeligt. Men vi förändrar reglerna för att underlätta återgången till arbete för att de som vill och kan ska kunna återgå till jobbet efter egen förmåga.

Det är därför så sorgligt att debatten har präglats av högljudda absurditeter när det egentligen handlar om att hjälpa människor tillbaka till arbetsmarknaden. Högljuddheten visar bara oppositionens idétorka och desperation – för vem kan vara emot att hjälpa människor till arbete?