De rödgrönas ointresse för rättspolitik

Allt sedan Socialdemokraterna presenterade sitt samarbete med Vänsterpartiet och Miljöpartiet har frågor om gemensam politik undvikits. Vi har frågat hur kompromissen kring rättspolitiken skulle utformas – skulle t ex Vänsterpartiet få igenom sitt krav på halvtidsfrigivning av fängelsedömda? Svaren skulle komma i den gemensamma skuggbudgeten den 3 maj och vi har väntat tålmodigt. Men rättsväsendet nämns inte med ett enda ord i vänsterpartiernas gemensamma budgetförslag. Oppositionen har konsekvent undvikit att berätta hur man ser på kriminalpolitiken och på finansieringen av rättsväsendet.

Under mandatperioden har alliansregeringen ökat antalet poliser med drygt 2 800. Vi har gjort rekordstora anslagstillskott för att människor ska känna att rättsväsendets myndigheter finns tillgängliga. Vi har genom lagstiftning gett polis och åklagare verktyg för en mer effektiv brottsbekämpning. Vi gjorde detta för att vi efter många år av nedprioriteringar och besparingar såg ett stort behov av ökade insatser för att förkorta handläggningstiderna, öka rättssäkerheten och stärka både tillgängligheten och förtroendet för rättsväsendet.

Vi vill att Sverige ska vara ett tryggt land att leva i, där våld och kriminalitet förebyggs och där brott utreds och leder till tydliga konsekvenser. Om vänsterpartierna får regeringsmakten är dock sannolikheten stor att Alliansens satsningar varit förgäves. Genom sin gemensamma budget visar nämligen Vänstern, med all önskvärd tydlighet, sitt ointresse för rättspolitiken.

I de skuggbudgetar som oppositionspartierna lade i höstas skilde sig anslagen till rättsväsendet med över en miljard mellan partierna. Såväl Vänsterpartiets som Miljöpartiets förslag innehöll stora besparingar på rättsväsendets myndigheter. Men oppositionen tycks inte ha någon ambition att komma överens.

I de arbetsgrupper som oppositionen har bildat för att utforma en gemensam politik saknas någon ansvarig för rättsväsende och brottsbekämpning. Med en vänsterregering är risken därför stor för att samhället kommer visa samma ointresse för den som haft inbrott, blivit rånad eller våldtagen, som oppositionspartierna nu visar för hela det kriminalpolitiska området.

Vi inom Alliansen har tagit fram en omfattande rapport om hur vi vill fortsätta göra Sverige tryggare. Under nästa mandatperiod handlar mycket om hur vi stärker kampen mot ungdomsbrottslighet och grov brottslighet, effektiviserar rättsväsendets myndigheter samt får olika delar av samhället att samverka för att förebygga och beivra brott.

Vi vill även verka för tydligare proportionalitet mellan brott och straff genom att fortsätt skärpt påföljd för grova brott. I rapporten konkretiseras vår politik i en mängd gemensamma förslag. Vår fråga kvarstår dock. Vilken är oppositionens gemensamma politik i rättsfrågor?

Sahlin sviker kvinnorna

”Det finns andra saker, Maud Olofsson, än skattesänkning som vårdbiträdet ligger och drömmer om på nätterna. Vårdbiträdet behöver också en barnomsorg, med bra kvalitet med bra personal”. Så beskriver Mona Sahlin verkligheten för välfärdsanställda kvinnor. Enligt Sahlin ska de alltså drömma om en bra barnomsorg - som kommunerna beslutar om. De ska ha dåligt samvete för jobbskatteavdraget – något som riksdagen beslutar om.

Mona Sahlins uttalande är anmärkningsvärt. Hon anser att lön och pension är ointressanta för kvinnorna inom välfärdssektorn. Jag tror tvärtom. Jag tror att många av dem både drömmer om och oroar sig för sin ekonomi. Nettolönen betyder mycket för både livssituation och valmöjligheter. Genom att skuldbelägga dem - kvinnor ska tänka på barnomsorgen - beskär Mona Sahlin kvinnors frihet och inflytande.

Hon vill värna deras ekonomiska intressen, men hur har det sett ut i verkligheten? Jo, under lågkonjunktur har S hållit lönerna nere eftersom det ”gäller att vara återhållsamma och visa ansvar”. Under högkonjunktur har lönerna också hållits nere av S eftersom ”man ska ta ansvar och undvika överhettning i ekonomin”. De tidigare S-regeringarna och Mona Sahlin har aldrig stått upp för de välfärdsanställda annat än i form av tomma vallöften. Kvinnor ska alltid vara solidariska och ta ansvar för alla andra.

Det innebär att hon skuldbelägger vårdbiträdet och förskoleläraren – som oftast är kvinnor. De ska ha dåligt samvete och vara tacksamma för de marginella löneökningar som de S-styrda facken lyckas förhandla fram - fackföreningar som prioriterar männens löner framför kvinnornas. Detta är urgamla patriarkala metoder för att begränsa kvinnors livsutrymme.

Vi är många som beundrar arbetet som vårdbiträden och förskolelärarna dagligen utför inom välfärdssektorn. Samtidigt upprörs vi över deras låga löner som inte motsvarar deras ansvar och insats. Tyvärr kan inte Alliansregeringen höja lönerna eftersom detta sker via arbetsmarknadens parter. Det är politiskt styrda kommuner, landsting och regioner som är arbetsgivare.

Däremot kan vi genom riktade skattesänkningar höja deras disponibla inkomst. Därför var vi inom Alliansen både stolta och nöjda när vi genom jobbskatteavdragen kunde öka deras nettoinkomst och därigenom ge dem bättre ekonomisk trygghet. Lönen räcker till mer och längre.

För ett par veckor sedan infördes det fjärde jobbskatteavdraget. Totalt innebär det att ett vårdbiträde i Malmö med en lön på 19 600 kr får en årlig skattesänkning på 17 044 kr. Det motsvarar en trettonde månadslön – efter skatt. För vårdbiträdet innebär det en välbehövlig förbättring av ekonomin.

Genom att öka de välfärdsanställdas disponibla inkomst ökar deras trygghet. Jag tror att alla sover bättre om den privata ekonomin förbättras. Skattesänkningar borde således snarare stärka nattsömnen än försämra den. Mona Sahlin borde vara den som sover dåligt när hon inser att hon skuldbelägger kvinnor.

Fler poliser med Alliansen

Med en vänsterregering med Lars Ohly (V), som inte prioriterar polisen, riskerar vi färre poliser. Det är förvånande att Alice Åström (V) och Lena Olsson (V) (28/1) inte känns vid det egna partiets besparingar på polisen: totalt en miljard i motioner 2006 – 2010.

I stället pekar de på en tidigare mindre ökning av antalet poliser som var mycket mindre än Alliansens satsning på nära 3 000 fler poliser.

När detta är sagt finns skäl att peka på de insatser som är absolut viktigast för att förebygga brottslighet, nämligen jobb, företagande och skola. Vi kommer att fortsätta att motarbeta utanförskap och hopplöshet med satsningar för fler i arbete och kunskap i skolan.

Detta samtidigt som vänsteroppositionen vägrar ställa sig bakom målet om 20 000 poliser och vägrar att ge ett gemensamt besked om de kommer att införa halvtidsfrigivning och kortare straff.

Fler poliser har lett till ökad trygghet

Brottsförebyggande rådet presenterade i måndags sin stora nationella trygghetsundersökning. Den visar glädjande nog att enskildas känsla av otrygghet och oro för brott har minskat under perioden 2006–2009. Den visar också att enskildas förtroende för polis, åklagare, domstolar och kriminalvård ökat markant under samma period.

Undersökningen visar också att andelen människor som uppger att de utsatts för brott minskar. Att antalet anmälda brott trots detta ökar beror sannolikt på att allmänhetens ökade förtroende för polisen leder till att fler anmäler brott. Fler poliser leder också till att fler brott upptäcks och anmäls av polisen.

Detta positiva resultat är ingen tillfällighet. Under denna mandatperiod ökar antalet poliser till 20 000 – en ökning med 2 500 poliser. Bakgrunden till att alliansregeringen satsat på så många fler poliser är att vi såg att den polisiära närvaron måste öka. Där har det funnits stora brister under lång tid.

Under tolv år med socialdemokratiskt styre ökade antalet poliser med endast 670 poliser. Självklart beror skillnaden på politisk vilja och förmåga. Men det är inte bara ökningen av antalet poliser som ökat människors känsla av trygghet. Under Socialdemokraternas tid utvecklades polisarbetet till att bli mer och mer centraliserat. Polisstationer lades ner. Verksamheter flyttade. Allt färre poliser arbetade ute på gator och torg, där mycket av det brottsförebyggande arbetet sker.

Nu är inriktningen tydlig. Polisen ska arbeta mer i yttre tjänst och på tider och platser där de behövs. De nya polisresurserna är en förutsättning för att detta ska bli möjligt. Runt om i landet öppnar nu nya poliskontor. Lokalt förankrade poliser lär känna sitt område och sina medborgare bättre.

Nu är det dags att ställa frågor till oppositionen. Social demokraternas Thomas Bodström säger visserligen ja till fler poliser. Men hur är det med samarbetspartierna? Vänsterpartiet föreslog i budgeten kraftfulla neddragningar för rättsväsendet, 250 miljoner kronor, bara för år 2010. Med en sådan inriktning krävs neddragningar av antalet poliser.

I vilka delar ska neddragningarna göras? Hur kommer det att påverka det mer medborgarnära arbetssättet som polisen nu utvecklar? Med nedskärningar av det slag Vänsterpartiet förordar är risken stor att trenden vänder och vi får se en ökande otrygghet och minskat förtroende för rättsväsendet.

Oppositionen är enig i sin splittring

I tisdags presenterade oppositionen sina skuggbudgetar på samma dag – men där upphörde enigheten. Det rödgröna vänsterexperimentet ser just politisk enighet som sitt paradlöfte inför valet 2010. Om skuggbudgetarna är någon form av indikation på sagda enighet har oppositionen en lång väg att vandra.

De rödgröna utger sig för att vara ett samlat regeringsalternativ. Då kan det ju verka märkligt att de inte ens kan samla sig kring en gemensam budget. När man läser deras förslag inser man snabbt varför – enigheten handlar enbart om höjda skatter, men därefter spretar det betydligt.

Vänsterpartiet vill chockhöja skatterna med hela 55 miljarder. Ur det perspektivet ter sig nästan Socialdemokraternas och Miljöpartiets krav på 20 respektive 17 miljarder som måttfulla, men så är det naturligtvis inte. Den socialdemokratiska medicinen mot finanskrisens effekter är mer av allt åt alla hela tiden utan tanke på ansvarsfullhet eller verklighetsanpassning. I den socialdemokratiska världen är företag och människor ymnighetshorn som alltid kan beskattas när socialdemokratin drabbats av idétorka.

Totalt sett innebär Socialdemokraternas skuggbudget ett dråpslag mot arbetslinjen. De vill göra det dyrare att anställa, vilket drabbar främst ungdomar och invandrare. De accepterar de tre första jobbskatteavdragen, men är emot det fjärde. Detta resonemang är mycket märkligt eftersom både Företagarna och LO menar att arbetslinjen och jobbskatteavdragen har inneburit mellan 80 000-100 000 nya jobb. Vänsterpartiet visar här sitt arbetsfientliga ansikte genom sina krav på kraftigt höjda skatter för alla som tjänar över 20 000 kr per månad. För ett vårdbiträde i Malmö betyder det minst en månadslön mindre om året.

Oppositionens splittring visar att deras regeringsduglighet starkt kan ifrågasättas. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet vill tömma Sverige på riskkapital genom att återinföra förmögenhetsskatten. Miljöpartiet inser riskkapitalets jobbskapande betydelse och är nöjda med att den har avskaffats. Å andra sidan vill Miljöpartiet försämra tillvaron för alla av oss som behöver bilen i arbetet eller på fritiden genom att chockhöja bensinpriset med två kronor.

Sammanfattningsvis visar oppositionens budgetar tre saker. De är ordentligt splittrade och saknar en enhetlig politisk vision. De är jobbfientliga eftersom höjd skatt på arbete ökar arbetslösheten. De vill minska människors frihet att själva få bestämma över sina liv. Det är tur för Sverige att de är i opposition.